Några dagar efter bröllopet gav vi oss av ut på äventyr i Europa. Med siktet inställt på Amalfikusten, strax söder om Neapel, tänkte vi se oss omkring lite i Italen och eventuellt några länder till.
När resan var slut hade vi kört ungefär 6700 km och besökt 12 olika länder, även om vissa besök var väldigt korta.
Vi hade förberett oss för resan genom att köpa en GPS-navigator, en kär liten vän vid namn Garmin. Någon vägkarta hade vi inte med oss. Den första uppgiften för Garmin var att visa vägen till närmsta bensinmack. Det verkade ju fungera att navigera även i Tyskland, så det här skulle nog gå bra. Fullt med bensin i tanken, nästa koordinat för Garmin att leda oss till blev i södra tyskland!
I södra Tyskland hittade vi den lilla staden Füssen, och ett trevligt hotell där vi för första gången blev inskrivna som Mr. and Mrs. Holmberg. Roligt! Vi var visserligen inte i Österrike, men bara någon mil ifrån, så självklart inmundigade vi varsin Wienerschnitzel och en stor öl till kvällsmat på den lokala restaurangen (som såg ut som en pizzeria om man ska vara ärlig). Vi somnade gott på hotellet efter en lång bilåkningsdag.
Huvudattraktionen i Füssen, och anledningen till att vi hamnat just där, är kungaslottet Neuschwanstein, och vi beblandade oss naturligtvis med alla andra turister för att beskåda det hela. Slottet byggdes i slutet av 1800-talet av Kung Ludwig II. Slottet som kan ses som förebild för alla klassiska sagoslott tog lång tid att bygga och blev faktiskt aldrig klart eftersom kungen dog under mystiska omständigheter innan det blev klart. Därför är bara något dussin av 100 planerade rum inredda.
Det var helt klart värt den tunga promenaden upp till slottet, ett otroligt pampigt slott, och ett besök kan verkligen rekommenderas. Vi hade dock andra saker att se så efter sightseeingturen begav vi oss nedåt stan igen och drog vidare mot nästa land.
Vägen från södra Tyskland mot norra Italien går genom Österrike, så det var bara att låta Garmin visa vägen. Garmin talar dock inte om i vilket land man befinner sig, så vi blev en aning förvirrade när vi körde in i Österrike igen en lång stund efter att vi kört in i Österrike för första gången. Vi stannade och hade lite snöbollskrig innan vi körde in i ytterligare ett land.
Eftersom vi började få en liten lista med länder på besökslistan passade vi på att göra en liten liten avstickare över floden som flöt fram till vänster om motorvägen.
Svaret visade sig vara Schweizerfranc. Vi parkerade bilen inne i Vaduz, huvudstaden i det lilla furstendömet och tog en liten promenad. Landet verkar vara ganska rikt, en rikare del av Schweiz. Vi passerade rådhuset alldeles lagom för att se ett brudpar komma ut och bli firade av släkt och vänner. Precis som vi för bara några dagar sedan!
Nåväl, vi skulle till Italien så vi drog vidare.
Vad händer? Vi blev stående och kunde bara vänta. Kön verkade släppa och vi kunde börja rulla sakta framåt igen. I 10 minuter, sedan tvärstopp igen. Med mobiltelefonens hjälp (tack Patrik!) fick vi reda på att Gotthardtunneln, huvudleden genom bergen, fått stängas på grund av en olycka, och att all den trafiken nu gick genom "vår" tunnel. Dessutom byggdes vår tunnel om, och var enkelriktad. Därav stoppet!
Vi började oroa oss att vi inte skulle komma speciellt långt under kvällen, och om vi skulle hitta någonstans att bo. Nåväl, när nattmörkret lagt sig kom vi till slut igenom tunneln och kunde avverka serpentinsvängarna nedåt på sydsidan. Vi drog på så gott vi kunde mot Italien, men tog in på första bästa väghotell så snart chansen dök upp. Ett riktigt tråkigt väghotell, men vid 23-tiden kan man inte vara kräsen trots att priset är högt och exklusive frukost.
Det tråkiga väghotellet visade sig ligga bara ett par mil från gränsen. Gränspassagen var i sig en riktig klassiker. Mitt inne i staden Como, på en av de större genomfartslederna dök det plötsligt upp en gränskontroll, och vips var vi i Italien. Det kändes lite som att komma fram.
I Las Vegas finns ett lyxhotell vid namn Bellagio, Mats har naturligtvis varit där och spelat poker. Hur som helst, namnet har hotellet fått efter en stad i Italien som ligger vackert belägen vid vattnet.
Alltså, Garmin programmerades med staden Bellagio, och sjön i fråga är Comosjön. Här började vi ana hur smala italienska vägar kan vara, men detta var bara en västanfläkt av vad som komma skulle senare på resan.
Bellagio var en pittoresk liten stad med ca 4.000 invånare (hälften så många som antalet anställda på lyxhotelletmed samma namn!) och vi hade inga större problem att vandra runt ett par timmar. Nåväl, vi satt och fikade nere i hamnen en bra stund också, vi var ju trots allt på semester och bröllopsresa.
Det finns fler sjöar i norra Italien, i regionen som har Milano som huvudstad. Ännu mer känd än Comosjön är väl Gardasjön, eller Lago di Garda, så det fick bli dagens slutmål. Längst i södra spetsen på sjön ligger den gamla staden Sirmione som varit ett fort sedan 400-talet, dock inte längre. Här fick vi en trevlig kväll med lite somrigare väder och en restaurang där vi kunde sitta ute och äta till skillnad mot i Tyskland, för att inte tala om kvällen innan då "Middagen" bestod av plastade mackor på en schweizisk bensinmack!
En ny dag, och vi styrde kosan söderut, mot Toscana. Den första observationen när vi kom ut på motorvägen är att det var väldigt mycket trafik jämfört med dagen innan. Tvärstopp ibland, särskilt i närheten av rastplatserna. Vi stannade vid någon mack och tvingades tillämpa italiensk kreativitet för att över huvud taget kunna parkera bilen.
Men men, så småningom kom vi framåt och på vägen till Toscana svängde vi in i...
När vi närmade oss toppen på berget blev trafiken tätare, och i en korsning där Garmin ville att vi skulle svänga höger stod en polis som bara lät oss köra vänster. Garmin protesterar inte utan räknar om en ny rutt, där vi ska svänga höger i nästa korsning. Ny polis, ny vänstersväng. Uppenbarligen pågick någon sorts evenemang i staden, och vi blev pekade till lämplig parkeringsplats. Vi som inte ens visste vad som pågick belöt oss för att lämna landet i stället och köra vidare.
Alla hotell vi kollade var fullbelagda. Vad är det frågan om? En fredag i början av Juni?
Vi fick ge oss ut på landet i hopp om att hitta någonstans att bo. Efter ett tag såg vi en liten oansenlig skylt, "Hotel Gallinaio" och körde dit. Vägen in i skogen var så liten att inte ens Garmin kände till dom, men efter några kilometer kom vi fram till en borgliknande gård.
"Vi håller redan på med middagen, så tyvärr kan ni inte få middag, men jag kanske kan ordna något lätt, sätt er så ska jag se vad jag kan ordna". Det var lätt det godaste vi ätit på länge (nåja, sedan bröllopsmiddagen sex dagar tidigare i alla fall!). En tallrik full med salami och parmaskinka och en karaff vin var ren njutning för två trötta resenärer, och vi somnade jättegott den kvällen!
En smarrig frukostbuffe med mer parmaskinka (finns det nåt godare?) så tackade vi vår räddare i nöden och gav oss åter till Siena, den här gången för lite turistande. Huvudattraktionerna i Siena är den ofullständiga katedralen och det snäckformade torget. Runt torget hålls två gånger om året "Il Palio", den 2 Juli och den 16 Augusti. Il Palio är en hästkapplöpning där stadens stadsdelar tävlar i galopp runt torget. En intensiv och häftig tävling som hela staden lever för.
Vid dagen för vårt besök var det dock lite lugnare i staden så efter ett par timmar satte vi oss i bilen och styrde kosan ytterligare söderut. Visa av gårdagens svårigheter att skaffa ett hotell under nationaldagshelgen stannade vi på ett hak nära motorvägen en bit söder om Rom.
Klostret har historiskt sett haft svårt att hålla sig upprätt, det raserades år 577 men återuppbyggdes, bara för att brännas ner av saracenerna år 883. Efter knappt hundra år var klostret återuppbyggt igen, och nu stod det till år 1349 då det så gott som totalförstördes av en jordbävning. Efter ännu en återuppbyggnad klarade sig klostret till den 15:e Februari 1944 då det hamnade mitt i skottlinjen mellan stridande parter i andra världskriget. Klostret raserades totalt på ett fåtal timmar. Den italienska staten beslöt efter kriget att bekosta återuppbyggnaden och efter drygt tio års byggande stod klostret klart igen så som det ser ut idag.
Vi spenderade ett par timmar med att gå runt och läsa i vår nyinköpta guidebok och hann bland annat med att titta in i själva kyrkobyggnaden där gudstjänst pågick. Säga vad man vill om katoliker, men de gör en ganska pampig show av sina gudstjänster jämfört med de besök man själv gjort i svenska kyrkor. Hur som helst, vidare söderut till det som var det mål vi egentligen siktat mot ända hemifrån.
Det första problemet om man inte har bokat hotell är att man vill hitta ett som har lediga rum, och för att göra det vill man helst parkera sin bil utanför, gå in och fråga om tillgänglighet och titta om rummet ser trevligt ut.
Ett problem uppstår då vägen är så smal och antalet parkeringsplatser är så få. Hotellen har ett fåtal rutor som är fulla med redan inbokade gästers bilar. Det är alltså i stort sett omöjligt att stanna och kolla tillgängligheten! Vi passerade uppskattningsvis 200 hotell och lyckades komma in på fyra ställen. Ett av dessa hade ett pris inom vår budget men det var naturligtvis fullt. Övriga tre hade priser på ca 3 gånger vår budget, det kan varit därför de hade parkeringsplatser lediga...
Längs Amalfikusten hade vi sett hur många citronodlingar som helst, och även inne i Sorrento odlades både citroner och druvor. En av de trevligare produkterna man kan göra av citroner är Limoncello, en efter-matenlikör med härligt frisk citronsmak. Inne på en smal gågata hittade vi en kombinerad butik/fabrik som sålde denna produkt. Ägaren insisterade att vi skulle provsmaka alla hans fem sorter. En aning lulliga lämnade vi butiken med två nyinköpta flaskor. En god middag på en fin restaurang fullbordade ännu en lyckad dag på bröllopsresan, den 4:e Juni.
Alldeles utanför Sorrento ligger Capri, som ska vara en jätteromantisk och vacker ö. Vi tog båten ut på en dagsutflykt för att kontrollera om det var ett riktigt omdöme, och se det var det!
Härligt väder, stekande sol och lite lagom med vind. Härliga promenade, en lätt pasta, god öl, allt man kan önska sig. Vi var naturligtvis även vid öns huvudattraktion, den blå grottan, där ljuset letar sig in i en grotta genom en öppning under vattenytan och gör att vattnet i grottan får ett knallblått skimmer. Hur fräckt som helst. Sen att man får betala åtminstone ena skjortärmen får man ju räkna med. Hit kan vi verkligen rekommendera er att åka någon gång!
Vi kom fram till att vi skulle dra norrut, förbi (eller snarare runt) Neapel till nästa stora turistmål.
Efter en liten malör med Garmin som pekade ut vägen till industriområdet Pompeji hamnade vi i den arkeologiska utgrävningen med samma namn. En entusiastisk parkeringsentreprenör tog betalt och visade på kartan att "kolla här, det tar minst 5 timmar att gå runt här, det finnsa massor att se...". "Fyra timmar då?". Vi betalade för två timmar vilket visade sig vara fullt tillräckligt. Alla byggnader var ju halv raserade och det var bara massa sten, grus och bråte att se, verkade ha varit nåt vulkanutbrott eller något på 70-talet. :-)
Hur som helst, två timmar visade sig var precis lagom, regnet började falla när vi gick igenom den stora antika arenan, och när vi kom ut till bilen regnade det ordentligt. Innan vi kommit ur staden var det monsun, och vattnet flöt decimeterdjupt på gatorna. Verkligen häftigt, men skönt att vara under tak.
Ett par timmars körning nordväst om Neapel ligger Rom, och där bor en av våra bröllopsgäster, Susanne Axmacher. Det är när man ska hälsa på vänner i storstäder som Garmin gör sig allra bäst. Bara att knappa in hennes adress, be om en lista på hotell i närheten och vips har man vägvisning ända in till hotellets entré. Helt suveränt.
Vi sammanstrålade med Sussi i närheten av ärkebiskopen av Rom´s kyrka (vilket är samme man som är påve), och gick därifrån in till city via sevärdheter som Colosseum, Fontana di Trevi och Spanska Trappan. Det var dags för parmaskinka och melon igen till förrätt, det är verkligen gott! Det blev en del vin till middagen så det fick bli taxi tillbaks till hotellet. Tack för guidningen Sussi!
Onsdag morgon, och planen för dagen var fortsatt sightseeing i Rom och sedan skulle vi åka tillbaks till det trevliga hotellet i Toscana och bo en natt där i ett "riktigt" rum och dessutom äta middag där. Men först en rejäl promenad i Rom, och vi han se de flesta av de mest klassiska sevärdheterna i dagsljus också, Fontana di Trevi, Pantheon, Spanska Trappan. Längst bort i city (i alla fall enligt vår karta), på andra sidan floden, är det Arno eller Tibern, ligger världens minsta land insprängt i staden.
Här hade vi tänkt gå in och titta i Peterskyrkan, men se det gick inte. Petersplatsen var fullproppad med folk, och på trappan upp till kyrkan satt han i egen hög person. Joseph Ratzinger, eller Påve Benedictus som han kallar sig, hade mässa på Petersplatsen. OK, vi såg inte att det var han om vi inte inte tittade på storbildsskärmen, men eftersom gubben i fjärran och påven på storbildsskärmen rörde sig i synk så är vi ganska säkra på att det var påven själv som satt där.
Vi skulle dock vidare, och nu var vi badsugna. Mot kusten!
... var vi i Frankrike igen, denna gång för att leta efter någonstans att bo ett par nätter. Längs franska rivieran ligger städerna uppradade, från Monte Carlo via Nice, Cannes och ner till St. Tropez. Vi hittade ett trevligt hotell med fem rum i Villefranche-Sur-Mer som ligger mellan Monte Carlo och Nice. Mats frågade mannen i hotellet på sin bästa franska, "Parlävoo Anglää?". "I try a little", svarade den trevlige mannen från London som köpt ett litet hotell på rivieran där han och hans fru skulle pensionera sig.
Raka vägen ner till stranden för ett bad, hur skönt som helst. På kvällen var det dock på med fina kläder, för nu skulle vi gå på casino.
Frågan vi ställde oss när vi tjuvåkte från Monte Carlo var huruvida vi skulle smält in bäst ekonomiskt i Tchad eller i Monaco! Obetalbart på tåget var att höra ett gäng amerikanska töser kommunicera på amerifrench med casinot där de tydligen glömt en digitalkamera. En klassiker!
Söndagen blev en lång resdag, men på kvällen var vi framme i Épernay, den näst största staden i Champagne-regionen. På landsbyggden i Champagne växer det till synes oändligt med vindruvor, och i varje fält sitter en liten gravstensliknande skylt med namnet på det champagnehus som äger druvorna, Henriot, Veuve Clicquot, Moët och alla andra. Trerätters middag med, gissa vad, att dricka satt inte fel även om vår franska gjorde beställningen till en ren chansning.
På måndag morgon promenerade vi till vår bubbelleverantör, Moët & Chandon, för ett studiebesök. Det var bland det mäktigaste man besökt. All deras champagne lagras i samma "vinkällare" som ligger under staden Épernay. Gångarna som finns under staden på 10, 20 och 30 meters djup är totalt 28 kilometer långa och rymmer ca 120.000.000 flaskor som ligger på jäsning. Enorma mängder flaskor! Naturligtvis fick vi provsmaka också, och det var precis lika gott som 16 dagar tidigare :-)
Tisdag morgon och Mats hade fått nog av fransmän, franska parkeringsautomater, franska vägmärken, fransk vägvisning, franska språket och resten av Frankrike. Hur man än följer skyltarna i Épernay så hamnar man vid samma torg gång efter annan. Vidare!
I Dortmund bor Yvis och hennes sambo Volker, och hos dom fick vi bo två nätter trots att det var fotbolls-VM i staden och Volker och hans kompisar hade semester enkom för att se VM så mycket som möjligt. Tack ska ni ha!
Kvällarna spenderades naturligtvispå torget med en (eller tre) öl och storbilds-tv. Bra drag i tyskland under VM!